2011 08 25

I just want to thank all of you writing to me from far and near. Have not logged in to this page during the whole summer and as I did your warm regards welcome me so gently. It really moves me and makes my heart sing.

I have had a great summer among family amd friends in emotional landscapes. Up north we are blessed with sun light all day and night, but now fall is near. Nights are in darkness all over again and people are returning back to earth. So am I, reading e-mails and being all about up to date. Those of you who have any kind of request, please write an e-mail to booking: alf@rawpoweruk.com, then it will be taken care of.

I wish you all the best of falls.

Sofia

2011 02 11

Sun is showing its clear face of light as we are now in February. After long months of dark midwinter I am happy to see the familiar sun in its whole magnificent appearance. Reindeer are heading east for some energy of food, and I am heading south for some energic city life. North has enjoyed my company quite a while now. Sun has enjoyed himself below horizon quite some time now. Time to shine. Time to be urban. Snow on concrete.

/S

2010-05-28

Music brings people closer. China tour 2010 is proof of that. The impressions are many. Here we are in Little Bar in Chengdu. My first step onto stage this night took my breath away when I saw the club crowded of young people lightening up the dark room with their mobile phones towards me. Like a starlit sky in midwinter. Later on my heart bursted into tears as they all sang along with me in the tunes of Liekkas. Sápmi meets China in a warm and gentle yoik and we were all exactly at the same point of magic. A better here-and-now feeling is hard to get.
Now heading for Tianjin and at least Beijing before we leave for Sweden after several glorious moments to remember as I return to northern snow.

Thank you, China. Xie xie ni.

Sofia

2010-01-12

Blickar ut från hotellrummet på 20:e våningen och möts av vidder av skyskrapor. Vackert mot den klara himlen. Vackert på sitt sätt. Tänk att växa upp i vidder av stad. Vackrast är att få ta del av de båda. Förra måndagen hängde jag på en plats dit knappt kråkan hittar, där jag träffar max tio personer om jag har tur, där tystnaden är det starkaste ljudet, där solstrålarna nätt och jämt når att skina på de högsta trätopparna, där allt vilar under tjockt vintertäcke, där tundran är den vidaste. Denna måndag hängde jag i staden som aldrig sover, där tystnaden är fridlyst, där träden är förpassade till en enda park, där allt färgas av ett konstant flöde av människor som kisar av det starka solljus som når ner mellan höghusen som breder ut sig och blir en till synes ännu vidare tundra.
Jag är här med bandet för spelning, men mest för inspiration. Att stå mitt i ett brokigt Soho på Manhattan och bära med sig nära minnet av ett stilla snörike, det känns stort på något vis.

Sofia

2009-12-01

Just nu passar det utmärkt att vara hemma i norr. Slasket har till slut lämnat oss och vit gnistrande snö tillsammans med fullmåne och x antal minusgrader gör världen magisk. Jag är ju en sucker för midvintern, när den väl kommer. Turnéperioden är över och det är bäddat för reflektionstid. Så att adventstiden skrider in just nu känns fint. Jag ska fylla min värld med stearinljus, lussebullar och små lyckliga ögonblick. Skriva brev till mitt fadderbarn, sjunga en julpsalm eller två och få lite perspektiv på tillvaron.

Kram från vintern

2009-11-20

Ute på turné med eminenta Norrbotten Big Band plus sköna killen Jonas Knutsson. Vi bussas runt på guppiga vägar i vida Norrland. I Korpilombolo fick vi bada bastu med hela byn i stans största sal - en jättebastu och tillika gympasal. I hemmabyn Gällka kom hela tjocka släkten och tjejgänget vilket toppade ortens publikstatistik. I River city Älvsbyn fick jag finbesök i publiken. I Haparanda blev det IKEA-middag och svagdricka. I Övertorneå fick man en hel dag med tid för eftertanke. Imorgon bär det av utomlands till Västerbotten. Igår sprang en älg över vägen. Ute faller snön, det är fint som snus. Mörkret faller oxå, mest hela tiden, skábmaáigi. 100 % Norrland heter turnén. Ja just.

Sofia

2009-10-30

Ja, så kunde det kännas under vår turné längs norska Lofoten. Små musiker i mäktigt landskap.

2009-09-25

Hänger allt mer i Stockholm. Jag upplever storstadslivet som ett liv på låtsas, men min tillvaro här nere tar sig ändå. Börjar till och med lära mig var man ska stå på tunnelbaneperrongen för att vara mest effektiv. Och har äntligen fattat vad tuben är för nåt.
Idag är det fredag och jag ser på folk som i sen eftermiddagssol går fram och tillbaka med shoppingpåsar, systempåsar, matpåsar och påsar under ögonen. Jag känner mig lite after workig själv oxå. Har avverkat en hel arbetsdag framför kameralinser. Först ett tv-porträtt på ett söderfik. Rätt flashigt kan tyckas. Låt mig säga att UR är flashigare än vad många tror.. Sedan poserade jag så gott jag kunde som fotomodell för ett klädreportage med intensiv blick in i kameran i en fotostudio med fläkt i håret. Om det var ett bikinireportage? Nej..gore tex, vinterkläder.. (www.norrmagazine.com) Stod och svettades med dunjacka, vinterkängor och pälskrage. Ute hade solen glömt att det var höst och stekte på som sjutton. Medan fototeamet gjorde allt i sin makt för att få till vinterfeeling a la Nordpolen genom att slänga låtsassnö över mig, så hörde jag av pappa i telefon att första snön fallit hemma i norr. Trots att snöflingorna som sitter kvar i håret är av plast så påminner de mig om var det riktiga livet existerar.

2009-09-12

Inte alla som får sin födelsedag direktsänd i tv..! 15 september firar jag min födelesedag. Jag har bjudit in de närmaste bara, såsom kungen, statsministern och så killarna i bandet - vi kommer spela en bit eller två. Ni andra får gärna följa firandet från tv-soffan, runt 14-tiden. Det blir lite högtravande, visst, men det är för att jag valt Riksdagens plenisal som lokal. Ok, ok, de ska visst ha Riksdagens öppnande samtidigt, så det får vi leva med. Men sen blir det tårta och ja må mig leva. Fast i och med det högtidliga tv-firandet så blir det nog lite mindre pretto mot kvällskvisten. Kanske drar alliansen ihop en liten fiskdamm om vi har tur.

2009-09-02

Oxå blev det höst... Sommaren flög förbi med jordens fart. Jag hade mitt livs kortaste sommarvila. Hann bada en gång i solljus, hann lägga ett nät i sjön, hann kasta fast en kalv, hann dra upp en öring, hann med nöd och näppe ner från ett fjäll innan flyget avgick, hann med ett kort soundcheck på Sthlm jazz, hann med en radda festivaler till, hann sitta på en uteservering i Stockholm, hann krossa en och annan fjord i Norge (wow, vad de är bra på att fixa festivaler på varenda halvö!), hann plocka en liter blåbär som frosten inte tagit, hann se havet, hann grilla en enda gång och hann uppleva en helt fantastisk sommar i alla fall.

Nu är det höst. Ska bli spännande att se och höra vilka vindar som kommer ruska runt i björklövskaoset, a.k.a. livet.

2009-07-02

Sommar, sommar, sommar..... skulle vi alla sjunga på Sveriges Radios presskonferens för Sommar i P1 med årets sommarpratare. Jag var en av dem. "Det är som att bli adlad", som Jan Guillou sa. Ja, det är nog det. Jag kände mig enormt hedrad att vara i sådant fint sällskap som alla sommarvärdar verkligen är. Och anta utmaningen att skita ur sig ett radiomanus på hundra sidor innehållande....vadå? Fritt val. Visst brukar bandmedlemmarna säga att jag ibland snackar bort gigen i lite väl långa mellansnack ibland, men att prata en och en halv timme bra radio, kändes inte som samma sak, dvs lite svårare. Jag packade med min lilla sametop Macbooken och begav mig till sköna lugnet vid sjön hemmavid för ett par dagars skrivande i sköna maj. Enda sällskapet var elden som sprakade i spisen och min käre far som fick stå ut med att lyssna på mina halvfärdiga utkast. Han är bra på pepp, för han skrattar åt allt. Ibland tog jag en paus, gick ut på ängen och ner till stranden. Bara att lyssna på skogens ljud, känna vinden mot kinderna och se vågornas eviga skvalpande gav massor med energi och skrivarglädje. Och det gick vägen! Manuset blev klart och nu är programmet gjort. Trots att jag inte kan en susning av texten till Sommar, sommar, sommar....

Jag vill tacka alla fantastiska lyssnare som mailat och hört av sig med värmande feedback - TACK! Det betyder mycket för mig, mer än ni kan ana.

Nu är jag och bandet mitt ute på sommarens kontrastsväng. Kiruna-Gällivare-Berlin....och mera. Igår blommade vi ut på Skansen i ett supersomrigt Stockholm. 1 juli och en fantastisk sommardag för Sverige att ta över EU-klubban. Det hölls en konsert som tv-sändes. Vi spelade och sjöng av fröjd och sken ikapp med solen. Vi fick dessutom tillfälle att se alla möjliga "vilda" djur runtom i Skansens skogar. Björnar, älgar, vargar, sälar, ugglor och en och annan halvdöd ren oxå. Dessutom hittade vi en livs levande same i en kåta på en liten höjd. Jorå, hon var allt min kusin, inhägnad på området tillsammans med en reservsame som sällskap. De hade dock ställets bästa bur - en sval och skön torvkåta istället för gassande sol. Vi drack kaffe med dopp och måsskit.

Nu på tåget mot Falkenberg. Sedan gör vi Bryssel och London och toppar det hela med Iggesund innan sommarvilan får ta vid.

Solig kram!

2009-03-26 Foto: Tobias Helén

Det har varit en stillsam, fin mars månad. Jag har haft bra med kvalitetstid och installerat ett litet norr på söder där jag kan andas yoga och göra hemmagjord mûsli och annat som man bara gör när man har sällsynt generöst med tid. Hittade ett ruffigt vackert piano som fått tåla min period av kampsånger som föds av en same i exil. Jag har gått på teater och balett, schlager och basketmatch, testat tusen fik och sojalatten tills jag blivit stadstokig och åkt på minisemester i den omtalade vildmarken. Efter ett par veckor i söder kan man lätt få för sig att våren kommit, men tillbaka i magiska -20 kan man åter se kristallklart. Ibland för klart. Solen ligger på som aldrig förr och med allt det vita omkring kan man bli snöblind för mindre. Snöblind, men knappast hemmablind. Det råder fin vårvinter hemma i norr. Perfekt för att vara ute, testa telisarna eller bara titta på när andra åker.

Jag har laddat tillräckligt med energi och mûsli för att sparka igång lite scennärvaro. Börjar light som ciceron på en av fantastiska Norrbotten Big Band's BANG-after works i Luleå. Sedan följer jag upp med liten turné med mina fina dansvänner i Compagnie Jus de la Vie. Plus en och annan sångsession i diverse storstilade event. Och efter det är det nog alldeles säkert vår på riktigt. Då man kan åka skidor med bara ett par långkallingar och odla fräknar i vårsol med risk för snöblindhet så det står härliga till. Men aldrig så blind att jag inte ser det vackra i snön.

Kram!

2009-02-16

Galet kul att anta Sveriges största scen Melodifestivalen i lördags. Jag och bandet gjorde vår version av ABBA's Waterloo. På samiska, givet: Čáhcceloo. Men starkaste minnet kommer dock vara stylingproceduren. Bland allt spring av folk, tidsscheman och glitteryra så kändes det skönt att luta sig tillbaka i stylingstolen med en latte på havremjölk. Finns det något mer avkopplande än när man blir totalt ompysslad i en frisörstol? Tveksamt. Jag såg fram emot en stunds nedvarvning, där man dessutom blir snygg på köpet.

Men ack ve för lugn och ro. Helt plötsligt dyker inte mindre än tre (3) stylister upp från ingenstans med allehanda upphettade verktyg i händerna. De bokstavligen attackerar mitt hår från alla håll. Ordern de fått från stylinggurun är att varenda hårtest ska vara superlockig. Och det blir de. En massa löshår läggs till oxå, som om inte mitt eget hår vore nog. De ger inte upp förrän jag ser ut om Joey Tempest på rymmen från Europes glansdagar på 80-talet.

Efter den hårresande sessionen var det dags för nästa stol och nästa kraftansträngning. Make up. Sminkdamen skulle inte vara sämre hon. Hårt svart eye liner, lösögonfransar (såklart) och tre lager mascara senare var jag komplett. Jag tappade andan själv. Kände knappt igen mig. Hoppas verkligen någon har dokumenterat min look (just ja, det var ju på tv..), för jag hade aldrig varit snyggare. Och det ska vi inte vänja oss vid. Funderar allvarligt på att se över om fem proffsstylister ryms i turnébullen framöver...

Snyggklänningen på. Och mina dyrbaraste juveler, putsat silver från kolten. Oxå mina favoritkillar- bandbröderna. Med de på scen kan inget gå fel. Plus vår favoritversion av Waterloo. Lägg sedan på 5000 i publiken, plus omkring 3 miljoner via tv samt en adrenalinkick likt en stormvind. Showen kunde definitivt börja.

Schlagerkramar.

2009-02-05

Kolten är ny, sjalen är struken, bältet justerat och silvret är putsat. Startklar för Jokkmokks marknad, även kallad början på året. Hos frekventa besökare talar man om före och efter Marknaden med stort M. Före innebär ett mörker av vinterkyla och fattigt solljus blandat med en till synes oändlig förberedelse inför detta happening. Alla som ska ställa ut, sälja, arrangera, kocka, eller som jag, sjunga vet att det gäller att vara förberedd, för sedan är det ett kaos och man kommer inte ihåg särskilt mycket bland koltarna, danserna, konserterna, folket, vimlet och marknadsstånden.

Efter marknaden däremot inträder lugnet. Folk kan andas ut, lättade över att ha överlevt ännu en marknad med bara en simpel förkylning och en tappad yllesjal som enda eftergift. Nu kan de åter fokusera på andra saker i livet. Nu kommer även solen fram på allvar. Våren ligger framför och det är nedförsbacke dit.

Men först ska här firas lite. Imorgon är det dessutom vår nationaldag. Därför är silvret putsat som aldrig förr. Jag ska sjunga Sámi eatnan duoddariid så Bio Nordens tak lyfter. Och önska att alla sjunger med, om inte i texten, så i hjärtat.

Kalaskram

Sofia

2009-01-20

Tänk er en stilig festsal med anor. Kristallkronor, röda mattor och marschaller. Låt säga att den ligger i centrala Stockholm. Det är en klar januarikväll. Salen är full av finklädda människor. De minglar, återser gamla vänner, skrattar med varandra, skålar och skojar. Tänk er även att alla är människor som på ett eller annat sätt betyder något för dig. De har kommit för att fira med dig.

Jag har varit klar sedan sen eftermiddag. Naglarna är målade, håret är lockat och underkjolen i tyll skaver mot benen. Men det märker jag knappt för jag är uppfylld av annat. Nämligen fjärilar. De första som droppar in är mina kära föräldrar. Mamma som är min klippa i allt och sjöng den första sången för mig, Dulla lulla vaggvisa. Och pappa som flugit ner från vinterns land där ett par tusen renar hade missat datumet för skivsläppet och valt att samlas just nu. Men båda är här.

Jag sneglar mot dörren och tror inte att det blir många fler än så. Jag har fel. Familj, vänner, kompisar från förr, kollegor, kusiner (alla dessa kusiner), gamla bekanta, nya bekanta, bekantas bekanta... Flera hundra har kommit. Jag lägger i min högsta mingelväxel och virvlar ikapp med fjärilarna i magen. Försöker få mig en pratstund med alla, men det är värre än Jokkmokks marknadsvimmel, det vill säga en mycket svår uppgift.

Tiden flyger iväg. Jag och bandet peppar varandra bakom scen medan någon håller tal. In-earet skrapar och susar i öronen och nervositeten gör detsamma i maggropen. Väl ute på scen står tiden stilla. Jag njuter av varenda ton och är så glad över allt. Magin är total från den varmaste publiken nånsin.

TACK alla rara som kom och förgyllde skivsläppet och vår kväll på Nalen 14 januari. Det blev oförglömligt för mig och alldeles, alldesles...underbart!

Sofia

2008-12-23

En kompakt vägg av – 20-gradig vinterluft slår emot mig. Fingrarna känns som isbitar innan jag ens hunnit krångla på mig skidorna. Ljudet när de skär genom vindpinat snötäcke bildar en jämn rytm med mina allt tätare andetag. Ut. Fort. Till mitten av sjön. Väl ute på isen omsluts jag av en total frihetskänsla.

Inne i huset på ängen är det fullt ös. En glad mamma vispar omkring, en hustomte till pappa fixar medan storebror drar skrönor från renskogen. Ytterkläder upptar halva huset, skorna av renskinn hänger på tork och spår av skohö anas lite här och där. Grytor kokar på spisen och bordet fylls på allteftersom. I år skippar vi skinkan helt. Den blir ändå förstörd. Det blir renkött, som på alla årets dagar. För det är godast. Mostrar briljerar med sina kokkunskaper, småkusinerna är hack i häl, hundar är i vägen, killar snackar skotrar och de äldre renbete. Tv:n står på, ”det är ändå Sissels julkonsert” och till råga på allt står en grann gran och upptar ett helt hörn. Märkligt hur mycket som får plats på så liten yta. Men när midvintern är total med sin kyla och sitt mörker, då finns det julpyntat hjärterum för alla små frusna stjärtar.

På julen fyller jag bilen till brädden och kör ut hit. Det är en bra bit. Stället finns inte på kartan, förutom på riktigt detaljerade fjällkartor för ekosofer. Jag tar av till den smalaste grusvägen i kategorin Enskild väg, följer den så långt jag kan, genom glömda urskogar och mellan namnlösa vattendrag. Jag parerar vant men försiktigt vid kurvorna, det har hänt att jag kört in i dikets snödjup vid -37 grader och utan mobiltäckning. Som tur var hade någon vägarna förbi just då. Han hade visst stort, vitt skägg och bullrigt skratt.

Tiden innan jul är som bekant hektisk. Jobb med musik, deadlines och resor varvas med julhandel, stressade människor och glöggfester. Men här i den ljuvligt dånande tystnaden släpper jag allt och bara njuter. Äntligen hemma.

Stilla. Andetagen blir lugna. Jag låter ögonen vandra över isen. Skönheten som möter min blick får mig att glömma hur kylan svider i lungorna och kinderna vill domna bort. Jag älskar det sagolika ljuset. Gryning som aldrig riktigt vaknar innan skymningen hinner ikapp. Här ute kan jag se hur de största vidderna möts. Sjöns vidsträckta is i snövitt mot skyarnas mäktiga kupol. Himmel blir jord.

God Jul & Buorit Juovllat. /Sofia

1 december 2008
Tänkte bjällra in lite julestämning i adventstider.
Ett axplock av min första advent:
Julpyntat varenda fönster, bakat lussekatter och druckit glögg, allt för att vara i rätt mood.
Frukost med första ljuset tänt i adventstaken. Peter Jöback och Carola skrålar julsånger ikapp. Slår in första julklappen. Skyltsöndag på stan. Fika med skinka och senap. Sedan körkonsert i kyrkan, reportoar: Gläns över stilla natt.
Kvällen avslutades med disneyfilmen PolarExpress. Story: tomten. Snacks: peppisar.
Sa jag att dresscoden var julrött?
Jag är totally loaded med jul redan.

Adventskramar så det står härliga till från landet där det aldrig slutar snöa.

Häromveckan kallade jag upp bandet till Gällivare för konsert i samband med Världscuppremiär i längdskidor. Kaxigt att lira på fet festivalscen på hemmaplan. Mindre kaxigt att lira utomhus när det råder rejält med minusgrader.. Rökmaskin av vita andedräkter och dova applåder med vantar. Tack publiken som tappert hängde kvar trots kylan. En fin upplevelse.
En delikat rödingmiddag senare var vi varma inombords och tre timmars bastufirande senare återfick vi även känslan i tårna. Tack Harrys.

Sofia.

2008-11-03

Bytte lappsjukan uppe i norr mot spanska sjukan i Andalusien ett par dagar i oktober. I själva verket var jag på WOMEX i Sevilla, världsmusikmässan nr 1 i världen. Jag med bandet hade ett skoj show case, superminglade på mässan och åt tapas mest hela tiden. Bolaget Caprice hade tagit ner oss med anledning av den kommande skivan. Härligt att det var i Spanien. Ännu härligare att vi fick en dag på stan. Som orutinerade turister agerade vi utan varken karta eller riktning, mål eller mening. Vi fann oss direkt som de strörenar vi normalt brukar likna, irrande omkring mellan smala men mysiga gränder. Alla pekar åt olika håll när vi ska gissa vägen hem och febrilt letar man efter glömda spanskaglosor för att fråga sig fram. Fast vad gör väl det, när det i varje hörn serveras något gott. Perfekt land att äta i för en (läs mig) som stundom lider av obotlig beslutsångest, speciellt när en meny landar framför mig. Tapas! Ta lite av allt. Och dela allt med varandra. Mitt nya motto.

Besos.

2008-09-23

Nyhemkommen från en tripp till drömresmålet Toscana i fingommarnas Italien, känner jag att min rider bör uppdateras. Hädanefter bör följande finnas:

- Flerrumslyxsvit till varje bandmedlem med stor balkong och sköna tofflor.
- +25-gradig utomhustemperatur med absolut närhet till fingervarmt havsvatten.
- Privatchaufför (som dock talar vackert språk, men ack så oförståeligt).
- Röd matta vid entrén till aktuell spelplats, dvs till teatern i nära anslutning till beach.
- Dignande bord av ett oräkneligt antal dekorererade tilltugg av varierande innehåll såsom prosciutto, ostar, nybakat, honung, havsfrukt, choklad, nougat, panna cotta plus till smakerna anpassad dryck.
- Konstant tillgång till nybryggd cappuccino samt gelato-glass i minst 15 olika himmelska smaker.

Men följande bör dock undvikas:

- kaos.
- organiserat kaos.

I italienska Viareggio hölls i helgen en festival för the European Year of Intercultural Dialogue och jag var där som "samisk representant" (läs: jag var där för att jag älskar Italien").

Ciao!

2008-08-01

Underbart att återses och bränna av ett par låtar ihop. Här är vi på festivalen Márkomeannu i Evenes, Nordnorge. Från vänster: Peter, Tobias, jag och Johan. Helt grymt festival, grymt vackert ställe, grym publik, grymt roligt och grymt soligt. (Ja, det var fint väder och varmt, vår påpälsning till trots). Grymt, helt enkelt.

Sa jag att efterfesten var grym? Det tyckte i alla fall jag. Glada festivalfirare mellan lávvun och eldar. Man får ju inte gå och lägga sig förrän solen går ner. Och det gör den inte. Fast en trevlig prick jag träffade där tyckte allt att det var lite ont om dricka...


Festivalkram

2008-07-24

Steniga fjäll, lávvun runt gärdet, sötkalvar som märks, vajor som grymtar efter sin lilla, lasson som viner, ögon som söker, solen som stannar, eld av enris, kaffe som kokar över, regn som släcker elden, sovsäckar som är för kalla (och sedan alldeles för varma), myggbett som kliar något så vansinnigt, renhår på kläderna, leriga byxor, rökdoft i håret, gore tex som prasslar, vända på dygnet, skit under naglarna, helikopter som snurrar, renskit under kängor, sockar på tork, utsikt som inte går av för hackor, mobil utan täckning, varma koppen som klumpar sig, gáhkku och torrkött, skratt som avlöser varandra, folk far och samlar, väntan som väntar...

Nät som ska läggas, fisk som röks, rabarberpaj igen, Stieg Larsson och kaffe, baka gáhkku till fjälls, sparka boll med kusinhögen, smöret är slut, in till samhället och storhandla, bulle till mellis, värma upp bastun, snacka strunt till sent, klippa lite gräs, en mygga när man ska sova, strunta i mailen, sy en ny kaffepåse.. borde börja med en kolt... eller i alla fall en mössa.. Allsång på Skansen, klyva lite ved, hälsa på hos någon, prata minnen med de äldre, doppa sig i sjön, väderleksrapport som inte stämmer, skönt sena morgnar, cykla en sväng, en tur upp på fjället, se ut över vidden, björnskit på stigen, irriterande knott, blir det mycket hjortron i år?

2008-07-06
Var på Tällberg forum förra veckan, en favorit i repris från ifjol. Ruskigt bra forum för klimatfrågan med riktigt tunga, många och medvetna deltagare. Jag räknar mig själv till den senare kategorin. Jag har varit en miljönörd sedan jag kunde uttala ordet källsortering. Så det var en stor ära att få bidra med lite sång. Jag la mitt inlägg i debatten genom jojken Sámi eatnan duoddariid - Samelands vidder, då jag tycker att den påminner oss om att vi ska se skönheten på vår vackra jord, samt är en hyllning till Sápmi. Sen att ingen utav de flera hundra åhörarna förmodligen förstod ett jota av orden, gör inget. Jag förstår.

Vackra Tällberg i idylliska Dalarna fick avsluta sångårets första halva..eller snarare inleda mitt sommarlov! Envisas med att kalla det sommarlov, då det enskilda ordet rymmer alla tillhörande spring-i-bena-känslor. Inte en plan på flera veckor. Laddning för alla spännande saker till hösten.

Jag åker till lugnet bredvid sjön. Kanske dimper det ner en sång från skyn. Om jag inte hinner drabbas av energiska myror i brallan innan dess. Eller om de enerverande myggorna inte kör iväg mig...vart då? De tycks ha massinvaderat vår jord. Sommaren hittills gör mig nostalgisk. Halvkallt (långkallingarna nära till hands), regnskvätt titt som tätt och alla dessa mygg (tack apotekets MyggA). Precis som när vi var små. Det är fint. Lika bra att bara gilla läget, jag ska göra mitt bästa att förslöas. Det hör sommaren till. Lyssna på gáhkkor, kolla in sötkalvarna, vända på dygnet, äta rökt fisk, plocka nåt bär... Inte så spännande, va? Men som sagt, det hör sommaren till.

Sommarkram

Foto: Patrick Trädgårdh

2008-06-18
Hej och hå - LK!

Igår, tisdag 17 juni, var jag och min eminente trummis Johan Englund uppe på LKAB-berget i Kiruna för invigning av deras stora grej LKAB KK3/KA4 (be mig inte gå in på närmare beskrivning av grejen). Kronprinsessan var där och ett "Tack för senast" slank ur mig när vi skakade hand, innan jag hann tänka att hon kanske inte alls kommer ihåg mig, för hon är ju knappast vem som helst som man hamnar på samma fest som. Tack och lov sa hon tack detsamma och var så där härligt trevlig som bara hon är. Royalist- javisst!

Jag diggar NSD's kaxiga kommentar idag :
"Efter den inledande öppningsceremonin kom kronprinsessan upp på scen, bara för att skickas ner därifrån när Sofia Jannok gjorde entré..."

Hahaha. Säkert!  http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=3805279

Pelletskram

s.

Ps. När alla gått inledde jag och kronprinsessan en närkamp och battlade om vem som är pelletsprinsessan nr 1. Jag lät dock henne vinna när jag såg att de började servera helstekt ren längre bort. Kändes mer angeläget.

Ps 2. Skämtåsido.

Hej hej!
Vilken underbar turné det har varit! Jag har varit ute med pjäsen Ridn'Oaivi ja Nieguid oaidni med Beaivvas samiska teater från Norge. Spelställena var grymma... Grönland, Färöarna, Island, Åland... Men Sápmis eget Lofoten tog ändå alla rekord i skönhet. Wow. Och solen följde oss överallt. Gissar att det är för teaterns namn som står för just sol.
Här ovan ses Blå Lagunen på Island. Väldigt varmt och behagligt, men med en lätt lukt av svavel (som påminner om äggfis) och det mineralhaltiga vattnet fick håret att verka som svinto en hel vecka efteråt. Fast vad gör väl det när allt annat är toppen.
Inget är så fint med att resa som att komma hem. Speciellt när det gått från vinter till sommar under tiden. Nu väntar en del sommarspelningar, men med mycket tid över till lata sommardagar med glass mellan tårna. Eller hur det nu var herr Ledin sjöng.
Extra skönt är att veta att nya skivans existens är närmare än någonsin.

Sommarkram

2008-05-20

Idag mår jag som en prinsessa. Igår mådde jag som en bubblig prinsessa. Vad kan jag annat när någon, vars existens jag inte ens visste om, väljer att ge mig 40 tusen. När utdelningen sedan är på värsta festmiddagen med brinnande glassbomb till dessert, till toner av bl a mysiga favvon Jojje Wadenius och när bordskamraterna är landets främsta låtskrivare - då kan jag inget annat än mysa.

Fick ta emot ett fint stipendium från SKAP (svenska kompositörer av populärmusik) igår. Festen var i Grand Hotels vinterträdgård i Stockholm. God mat, gott sällskap och gott humör. En firmafest som heter duga.

Leende kramar sofia

Foto: Peter Tikkanen
2008-05-11

Hej vad det går!

Just nu är det full rulle. Jag har nyss avslutat två intensiva repveckor uppe i norsk-samiska Kautokeino, Guovdageaidnu, på samiska teatern Beaivvaš. Pjäsen är verkligen en drömpjäs på mer än ett sätt. Dels för att den är skriven av legenden Áillohaš - Nils Aslak Valkeapää - en av mina förebilder inom samisk musik och konst överhuvudtaget. Han var grym.
Sedan så heter själva pjäsen Ridn'Oaivi ja Nieguid Oaidni, Den frosthårige och den drömseende. (Typ. Fritt översatt.) Plus att det är en så vacker pjäs, vacker scen, vacker musik, vacker jojk, vackra kläder, vackra medarbetare.. jaja..you name it. Allt är väldigt fint, helt enkelt.

Reptiden har oxå varit vacker. Jag älskar att dyka in huvudstupa i projekt som man blir fullkomligt uppfylld av, både fysiskt och mentalt. Det har varit fullt fokus på stillhet, snabba ryck, uttryck, slow motion-rörelser, snurrar, ta in rummet, andas, händer... Koreografi, kort och gott.

I torsdags var det premiär i Kauto. Och det gick vägen! Jag njöt till fullo. På tisdag rullar vi iväg på turné. Till drömplatser. (Vad annars?!) Island, Färöarna, Grönland... Se under News för hela schemat. "Vi kanske kommer till en plats nära dig!" (Sägs med mörk speakerstämma.)

Direkt efter Kauto kastades jag genom ett gäng årstider; regn, snöslask, nysnö och blåst till värsta greksommaren och storsolen nere i Stockholm. Wow. Bytte genast ut gore tex-jackan och långkallingarna mot ballerinaskor och linne. I och för sig till ingen nytta, för ser inte av solen desto mer. Dök genast in i en sval bunker, även kallad studio.

Här nere håller jag och producent Henrik Edehed nämligen på med leadsång för nya skivan. Det är jätteskoj! Idag ler jag ikapp med solen, för vi har satt två starka låtar bara idag, nu återstår inte mycket innan mål. Och på vägen dit rullar det på i fröjdfull fart i nedförsbacke!

Wiiiiiiiiiiii...!!!

Sofia

Foto: Peter Tikkanen

2008-04-25

April. Nu är det verkligen vår. Med olika innebörd för olika hörn av detta land. Jag har gjort vardag av att pendla till Stockholm. Och så lär jag mig uppskatta vårarna både där och här. Där är det barmark, jag tror jag vet vad krokus är nu, solen steker mot husväggarna och uteserveringarna fylls med folk i solbrillor. Mössan åker av och ljumma vindar får leka i håret.

Här är det tjocka snötäcket glansigt. Det pendlar från skare till genomslag under dygnets timmar. Skidföret räcker ett par veckor till. Det droppar från taket och vägarna klär av sig till asfalt. Fjället i vitt blänker i solskenet. Överallt vårflyttas det med renhjordar västerut, mot fjällen. Vajorna är sprickfärdiga, snart kommer första kalven på darriga ben. Och så ljuset. Ljuset. Solen och snön skiner ikapp och tävlar om vem som kan lysa mest, medan fräknarna spricker fram.

Om våren är det flyttdags. Det är väl bekant bland jordens fåglar, Sápmis renar och undertecknad. Min vårflytt kom lite tidigare än vanligt - klimatförändringarnas tid. I februari-mars var det åter dags för Jannoks flyttfirma att tömma lägenheten, packa mina kartonger (som i och för sig inte hade packats upp helt sedan senaste flytten) för att bege mig västerut. Och jag måste säga att den lätta frihetskänslan som infann sig när jag styrde Pärlan västerut, norrut, hemåt- den riktigt killade under mitt bröst som fjärilar...eller mer som tusen vilda svanar på väg upp.

Var bor du? frågar de ständigt. Den svåraste fråga jag vet. Fast med ett enkelt svar egentligen: Jag bor här. Här, svarar jag, sträcker ut armarna och lyfter blicken. Mitt hem bär jag ömt med mig innanför bröstet. Mor, far, bror och vidden så stor.

Vårhälsningar.

Photo: S. Jannok. Sol över folk.

2008-02-28
Vad ska jag tro på när allt i min värld förändras?
Domus i Gällivare förändras. Varje gång jag går in där bygger de om. Ok, det är väl inte så ofta jag har vägarna förbi, men ändå. Jag går jämt vilse bland hyllorna.

Familjen förändras. Pappa, ungdomen själv, har blivit pansjis. Mamma, som jag grälade mest med, har blivit min bästa vän. Storebror har blivit som en lillebror, och då för att folk har börjat blanda ihop våra åldrar ( om det beror på hans barnslighet eller mina eventuella rynkor, låter vi förbli osagt ).

Tider förändras. Så klart. Jobbigt annars. Tänker inte säga: ”Det var mycket bättre för.” Nej, så gammal är jag inte. Än.

Kompisar förändras. De klipper sig och skaffar jobb.

Relationer förändras. Försvåras och förtvinar. Eller förblir och fördjupas.
Drömmar förändras allteftersom de uppfylls.
Klimatet förändras. Det har nog ingen undgått. I norrbotten gläds man åt beachväder medan isbjörnarna drunknar och renarna svälter.

Vardagen förändras hela tiden. Inget är sig likt från dag till annan. I ett liv där jag valt att frilansa så är mitt jobb min fritid, min fritid mitt jobb. Min arbetsplats är inte en plats, snarare ett tillfälle med ett uppdrag. På ett ögonblick är det över och då byter jag plats. Jag reser någonstans varje vecka. Ibland till flera olika ställen, olika länder, olika scener, olika uppgifter.

Nya platser, nya möten, nya utmaningar, nytt, nytt, nytt, varje dag. Jag älskar min tillvaro, det får mig att känna mig levande. Men åh, vad jag kan önska rutor och rutiner. Ibland avundas jag mina vänner som pluggar. De vet var de bor och vad de gör för ett par år framåt.

Sedan när de är klara så väljer de ett ställe, ett jobb, och stannar där ett tag. De har en mysig lägenhet som de faktiskt bor i och grannar de faktiskt känner. En vardag; storhandla för hela veckan, läsa posten varje dag. Klockan sju så är det träning, klockan nio börjar Lost. På fredag är det städning, på lördag vankas fest.

Jag kan längta efter samma sak och likadant. Det inger trygghet. Därför kräver ett barn det vardagliga. Bolibompa ska börja klockan sex, för tänk om det bytte tid en dag, bara så där, då skulle ett unizont barnaskri brytas ut över landet. Jag åker iväg, och det händer det något nytt. När jag kommer tillbaka har det också hänt något nytt. Någon har flyttat, någon har dött. Någon har gift sig, någon har fött. Och jag är den ständiga besökaren, vare sig jag åker bort eller kommer hem.

Jag vet att det där med vardagens samma sak, likadant inte är min väg. Jag har en annan väg. Den är ljus och härlig, om än lite väl ombytlig.

Solen är dock alltid beständig. Hans tecken är ristat i hällsten från förr. Hans plats är i cenrum på trummans skinn. Han blickar ömt ner på oss från sin himmel. Och i sin blick bär han minnen från en tidlös tid. Solen, vår far, lämnar oss aldrig.

Vindens uråldriga jojk hör jag var jag än är. Hon som alltid funnits kommer med berättelser från nu, från förr, från andra platser, andra tider. I den vinande stämman hör jag förfäderna viska: kom ihåg att du är barn av solens och vindens folk. Glöm inte. Hur kan jag glömma?

Solen och vinden är de som alltid är med mig, följer min färd och aldrig förändras. Så i en värld där ingenting är som det var igår, tror jag på dem. Jag tror på solen och vinden. Det är vad jag alltid kommer att tro på.

Sofia Jannok

Foto: Nils Josef Labba
Jaha. Så dags Marknaden igen. Jokkmokks marknad. Denna folkfest som tycks skruva till en och annan nordbo. Det är lustigt hur denna gammalmodiga företeelse påverkar oss. Marknad. Ordet låter knappast särskilt uppeggande, tilldragande eller ens nära på sensationellt. Det låter snarare aningen förlegat. Ändå förbereds det ut till fingerspetsarna. Under helgen har jag betraktat hur folk förbereder sig inför det stundande koltkalaset. Någon sitter hukad över bordet och knyter nysjalen som om det gällde brinnande livet. En annan kämpar med att göra klart de sista slöjdalstrerna som ska säljas eller ställas ut - såklart i sista minuten (oxå ett genetiskt samiskt kännetecken- eller är det bara min släkt..?). En tredje försöker efter bästa förmåga logisticera alla sovmadrasser som ska spridas ut över varje fri golvyta, samtidigt som hårtoningen torkar in i hennes hår Ojoj...

Själv är jag en skamfläck i jämförelse. Jag har knappast knutit nån ny sjal. Den från somras får duga, ingen har ju sett den i vinterbelysning, resonerar jag. Och nån ny kolt kommer förstås inte på tal då. Säljer ingen slöjd tack o lov, och lika bra det. Jag skulle nog snarare få betala någon dyrt för att denne skulle ta emot mina alster (om de inte tillhör min stackars familj som titt som tätt får egenhändigt gjorda presenter). Och inget ansvar över boende har jag heller, då jag inhyr mig i nån annans villa eller hos mån kusin.

Men, ska erkännas, jag har nyss varit hos frissan - man måste ju vara fin i håret. Och har ägnat en hel del tid åt att kolla att allt är klart inför fredagskonserten. Vanligtvis tar jag gig med en klackspark, men Markan är speciell. Lite extra. Förväntan är på topp och det pirrar som lite extra i tarmfickorna. Lite magi, liksom. I like.
Jag och mina bandbröder har dessutom inte spelat på ett par månader, så vi är råpeppade för att jamma loss. Så de stackarna som ska gå på min konsert, ta med termos! Det kan bli en lååång konsert, då vi lider av spelabstinens. Skämtåsido.

Kram på nationaldan!

Sofia

Vuolvojávri 2007 manjimus beivviid.

2007-06-10
Jag och min pianist Peter har haft en duoturné senaste tiden. På tu man hand har vi kaikat runt i Sápmi likt två riktigt borttappade strörenar applicerade med kraftiga fartränder. Sápmi kan verkligen ge ett brett spektra av upplevelser, även vid andra avseenden än långa avstånd. Nordens författare i ett snöfritt Jokkmokk, Oscarsgala i Gällivare, nuddning av ryska gränsen och flådig tv-gala.

Vid det här laget vet mina musikanter att Sápmi är vitt och brett och det finns ställen som i bästa fall förbinds med omvärlden genom en grusväg. Konserterna kan hålla hus på platser man inte var helt säkert på att de verkligen existerade, men som uppenbarar sig efter att passerat en avtagsväg till Murmansk och asfalten blev till grus – Enare i nordöstra Finland. Där hölls en mysig liten festival till nattlösa nattens ära. Midnattssol, finsk bastu och husets röding. Inte klagar jag, inte.

Från Nordens avkrok till Nordens Paris - Tromsö. Drömstad nr 2 (efter New York). Anlände en solig eftermiddag, lite möra efter en hipp Gällivare-galan och den långa men åh, så vackra, bilfärden. Anledningen var världens miljödag, som FN valt Tromsö att vara värd för. Helt perfekt för denna magnifika stad som är slående vacker, speciellt från sin soliga sida. Höga snötäckta berg, djup glittrande fjord, goda tapas och puttrande stadsliv. Lägg där till att stan är ett vattenhål för ett gäng glada kusiner och andra coola samer, så kan ni ana trivselfaktorn.

Damp ner mitt i värsta grejen! Visade sig att detta var om inte världens, så minst sagt Norges mest aktuella happening. Söndagen som följde inleddes som sig bör med en gudstjänst. Denna i Ishavskatedralen. Fantastiskt att sjunga en kärlekssång i samma kyrka som mina kära föräldrar rymde till för att gifta sig under det glada sjuttiotalet. Att det dessutom var med ett smältande isblock från Svalbard på min ena sida och självaste Desmond Tutu på andra sidan gjorde den brinnande direktsändningen i tv mindre anmärkningsvärd. Sedan tog jag en promenad ner till stranden tillsammans med Norges kronprins Haakon. Några (läs ett par hundra) vänner valde att göra oss sällskap. Kyrkkaffe i solen. Mycket trevligt.

Senare skulle vi vidare till kulturhuset för repetition inför en gala samma kväll. Där var det full rulle. Norges mest folkkära artister, programledare, dansare, högheter och en 60 pers som synkade och koordinerade alla dessa fyllde varenda yta.. Galan skulle nämligen även den direktsändas. Med min något lojare inställning till det hela, så kom vi såklart för sent till genrep. Wom! Tio olika personer med headset var på mig. In i sminket, på med kläderna, ut på scen, låtsas att det är på rikt - chop chop. Därefter var jag ständigt bevakad av minst en headset-buren som knappt tillät mig toalettbesök. Tv är så himla noga. Med all rätt. Det blev en fantastisk show. Efter ännu fler lager smink, hårspray och en massa nervös väntan gjorde jag mitt. Peter agerade playback-dj som om han inte gjort annat (hm, ska nog omfördela i bandet aningen..), maskdansösen Jesse från Grönland förstärkte budskapet av Goaskin (The Eagle) och jag gjorde mitt allra yttersta för att fokusera på alla kameror som svepte förbi, puh! Allt var över på tre och en halv minut och vi fick ta för oss av godsakerna i green room och följa programmet i lugn och ro.

En helsnygg gala som handlar om min största hjärtefråga – miljön på vår moder Jord – förtjänar en värdig efterfest. Och det blev det. Mer än så. Champagnebubblor, karaoke (lyckad sådan!), dansentusiaster och massa skratt med nyfunna kontakter. Jag hade kungligt roligt och bar med det hela vägen hem, 50 mil med bil. Fortfarande ovan polcirkeln. Fortfarande soligt. Ständigt denna sol. Tackar ljuset. Natt som dag. Solens folk. Same light, day as night.

Sofia

2007-05-18

Karlskrona. Ojoj, hur ska detta gå?! Rikskonserter har satt mig i juryn till riksfinalen av Musik Direkt, en omfattande tävling för ungdomar. Visst!! sa jag gladeligen när de frågade, intet ont anande. Igår var den första finaldagen med hälften av alla akter. Vi i juryn samlades innan, snackade taktik och vässade kritikpennorna. Kriteriekategorier, protokoll, poängstege, tips… Stenkoll. Tävlingen kunde börja! Satte mig bekvämt i salongen utan några som helst förväntningar. Bam! Första bandet ut och slår total knockout på mig med dess självklarhet. Därefter följde en kavalkad av starka låtar, jättebra röster, snygga images, kaxiga attityder och riktigt hög nivå. En fullmatad konsert, alltså. Fast från ett helt annat perspektiv från min sida. Kollar in varenda detalj. Och pennan går i ett, i ljuset av en liten pennlampa. Så mycket bra akter. Av dessa ska det väljas ut vinnare. Och det svåra jobbet ska jag vara med att göra. Hur tänkte jag? Jag som lider av svår obeslutsamhet när det gäller de mest bagatellartade val såsom smörgåspålägg eller frimärke på brev, i ett sånt här viktigt uppdrag? För det känns viktigt. Alla är ju störtbra. Men jag tänker ännu inte befatta mig med tanken att rangordna någon, utan ska ut i sommargrönskan (ja, Blekinge ligger way från istäckta sjöar och halvtaskigt skidföre typiskt för maj månad) och se mig om. Idag väntar finaldag två och imorgon utses vinnarna i en galafinal. Men imorgon är en annan dag. Nej, det är ju en annan mycket mindre tävling.

Wish me luck! /Sofia

2007-05-08

Luleå. Haft en superhelg med mina låtsasbröder - bandet. Vi samlades i Luleås kanske tjusigaste replokal. Glöm trånga källarskrubbar utan syre eller dammiga garage. (Jag har vid närmare eftertanke väldigt liten eller ingen erfarenhet av sådana repställen. Min musikstil har liksom bättre platsat vid större utrymmen. Typ ett fjäll eller varför inte en stor sjö.) När vi repar ska det vara klass. En sal högst upp i Luleås Kulturens Hus med vacker vy över älven eller havet eller vad det nu är..vattnet.. Och där man ser vädrets makter svänga sitt humör från snöflingor till solsken under dagens gång. Bäddat för inspiration. Och det gav resultat. Mycket målinriktat arrade vi oss igenom de låtar som ska förevigas på cd i sommar. Fast när vi rårepar känns det knappt. Får ofta en känsla av att vi inte gör nåt. Men sedan kommer jag på mig själv med att vi ju spelar massor, grejen är bara att vi skrattar så mycket under tiden, så det inte känns som en tuff rephelg. Skratt med havsutsikt, alltså. En dag på jobbet.

2007-04-29
Från snötäckta vidder till amerikanska skyskrapor på 15 timmar. Så snabbt kan det gå med dessa luftburna ackjor. Landade i Washington DC för att spendera en vecka i USA. Alla artister åker till detta möjligheternas land. Det låter så häftigt; The Ark har just varit i USA på turné med ett glitter omkring sig. Och nu var jag själv där. Utan glitter i och för sig. Men med mitt band. Först kändes ingenting märkvärdigt. Eller jo. visst. Jetlagen kändes, och med tanke på det amerikanska genomgående missförståndet om att kaffe ska vara allt annat än kaffe - det ska se ut som te och helst vara utan koffein – så var det svårt att komma ikapp. Man undrar ju lätt varför de egentligen dricker kaffe. Säkert har det blivit en cool hipe där borta att ständigt ses med en take away-pappmugg i handen. Det är inte som kokkaffet här uppe. Det skulle nog kallas extra stark espresso. Det skulle det nog kallas bara i svenska sörland, vid närmare eftertanke.

Men sen kändes det riktigt skoj! Hela veckan var helt fantastisk. Vi var ditbjudna av svenska ambassaden för att göra en konsert på nya House of Sweden (vilket flådigt och vrålsnyggt ställe de fått till). Det gick väldigt bra. Fullsatt och varm publik, trots det stora havet mellan våra hemländer, språk och kulturer. Som tur är har dessa saker egentligen väldigt lite att göra med musik. Musik ska bara vara. Strömma genom sinnen utan att behöva passera hjärnans centra på vägen till - hjärtat.

Jag fick även åka till New York. Denna metropolstad som jag hört så mycket fantastiskt om och alltid drömt om att besöka. Och fick uppleva Manhattan i hela nio timmar. Låter inte mycket, men åh vilka nio puttrande timmar. Det var precis som jag föreställt mig enligt vänners historier, alla filmer och för att inte tala om tjusiga serien Sex and the city. En typisk bilkö på vägen dit. Stressat småspring genom romantiskt stadsregn (med en kontra under armen, ok, inte vad man oftast tänker sig, men men..). Rök som pyr ur gatubrunnar. Skyskrapor som reser sig mot skyn tätt intill varandra. Blixtrande ljus överallt, från bilar, reklamer och enorma musikalannonser. Jag fick till och med vinka in en gul taxi, precis som Carrie gör i sina högklackade i ovannämnda tv-serien.

Försenade till en radiospelning trillar vi in i studion, men glömmer snabbt ansträngningen genom köer, regn, stress, väktare, hissar och allt, när vi inser att vi är mitt på själva Manhattan för att göra en konsert i Sirius Radio, abonnentradio för ynka 9 miljoner lyssnare – på våning 36! Hisnande svindelvarning. Sedan följde någon ledig timme på Broadway där pulsen är som mest påtaglig och fantastisk. Jag och mina strörenar gick omkring som i ett rus (av våra runda ögon att döma från de foton vi tog).

Pulsen förstärktes av dagens schema. Dags för intervju med en tidning på ett typiskt amerikanskt café där kaffet (eller var det te?) serveras i frigolitmugg. Sedan fotosession uppe på ett höghustak med bakgrund av New Yorks skyskrapor i skymning som en alltför verklighetstrogen kuliss. Detta var höjdpunkten. Bokstavligen också. Insupa cityatmosfären i en av världens mesta storstäder med Empire State Building i vyn och ett myller av civilisation om man flyttade blicken ner ett x antal tiotal våningar ner. Se alla lampor och ljus tändas som en alldeles egen stjärnhimmel allteftersom eftermiddagen övergick till kväll. Förundras över att världen kan se ut på det här sättet här. Vidder av skyhöga byggnader, aktivitet, underhållning, elnät, ström och liv. Allt uppbyggt av mänsklig hand. All denna energi är hem för en massa människor. Deras vardag och hela deras värld. Blev helt uppfylld av storstadens famn. Samma känsla som jag kan få emellanåt, fast på en helt annan plats på jordens yta. I en annan famn. Famnen av tysta, orörda vidder där varje andetag tycks eka mellan de storslagna vyerna över de eviga fjällen. Också hem och vardag för människor. Kontraster. I like.

2007-04-24

Vilken vårturné! Från Kauto till Ånge via New York. Vitt skilda kontraster utan dess like. Första konserten denna vårturné hölls i Kautokeino. Kauto, inte stort eller mycket för världen, men ändå är den det. Enda helt samisktalande orten i världen. Känns stort. Här kan jag beställa statoilkorv på samiska, skyltarna är på samiska och skulle jag mot förmodan gå vilse - det finns i princip bara en väg - kan jag fråga efter den vägen av vem som helst på - samiska. En väg leder dit. Och en tillbaka. Där ute på finnmarksvidda, sticker en liten kyrka upp sitt torn i närheten av en älv. Byn breder ut sig omkring och mellan renskötarhusen i olika färger, krokiga fjällbjörkar och bensinmackarna, står Báktehárji - idrottshallen som under påskfestivalen förvandlas till arena för Sámi Grand Prix - samiska melodifestivalen. Jag gjorde ett gästframtädande på SGP, sedan fyllde vi Alfreds Kro för konsert (krävs i och för sig inte så mycket, det är inte ett alltför stort hak). Det var en utmaning att nå en surrande och öldrickande kautopublik. Men det gick vägen. Jag vet med mig att de ändå nånstans lyssnar. Aktivt lyssnande, tror jag det i teorin kallas när man pratar samtidigt som man lyssnar. Här hade krogfolket tagit det till en ytterligare nivå, nämligen kombinationen ovan och samtidigt utföra ett kontinuerligt vätskeintag. Hur väl lyssnandet lyckas i praktiken förblir osagt.

Hursom, hit upp släpade jag alltså killarna i bandet som fulla av förväntan gled in i byn med kamera och beredskap i högsta hugg. Jag har delat med mig av ett otal kautohistorier om det laglösa landet, de fagra men farliga killarna, de vackra koltarna, minoritet-i-majoritet-känslan, Sámi Grand Prix, festerna och framför allt efterfesterna, nachspielen… På söndag förmiddag lagom till suovas-frullen avrundades helgen med ett besök av en skön gubbe iklädd den pråligaste kautokolten och tuffa solbrillor, omgiven av en bekant lukt som för tanken till just efterfest. Han drog ett par sköna kommentarer, satte sig på skotern (variant: ny) och blåste iväg i minst 80, utan handskar och med de fyra vindars fladdrande i fartvinden. Vilken lirare! Där for han. Den siste schamanen. Han får summera Kautopåsken 2007. Helt galet och störtskönt.

Så rullade vi söderut. Lite trötta i ögonen mot nya mål – Amerika. Men först ta oss ner från vidden. Efter fem långa timmar i bil så passerar vi polcirkeln. Norrifrån. Det ger perspektiv.

2007-03-27 På tåget mellan Gällivare och Luleå

Idag hörde jag på radion hur de tog upp tecken som tyder på att man blir vuxen. Till exempel att man lyssnar på P1, kliver upp tidigt för att se nyhetsmorgon eller diskar med förkläde. Trots att jag inte fasar över min ålder utan faktsikt gläds åt att jag samlar på mig massa livserfarenhet, så kände jag väl inte igen mig i alla vuxentendenser som togs upp (jag kan exv mycket väl tänka mig en bulle före maten) men en hel del stämde in (jag frös in färdiglagad mat för första gången i fredags och nyhetsmorgon är mitt favvoprogram). Det tyder väl på att jag är en ung kvinna i 25-årsåldern, skulle jag tro. En sak som slår mig titt som tätt är hur jag, ju äldre jag blir, tar efter vanor och värderingar från mina föräldrar. Helt automatiskt utan att tänka mig för. Som tonåring, då mamma och pappa inte kändes vrålhippa, var det precis tvärtom. Som 13-åring tyckte jag mamma var riktigt töntig när hon drog upp luvan högt upp på hjässan och gick med sin vita panna i vädret, medvetet riktad mot vårsolen för att "få lite färg". Senast idag fann jag mig själv göra precis samma grej för att, just precis, få lite färg. När jag stod och diskade häromdagen kom jag på mig själv med att även diska plastpåsarna och hänga dem på tork. Precis som hemma. Förr slängde jag dem direkt. Men har nu kommit på bättre och miljövänligare tankar. Det är onekligen något visst med samer och plastpåsar. Ingen hyser nog den förkärlek som vi gör till denna smarta, tåliga och mångsidiga uppfinning. Användsområdena är oändliga.

- Som förvaring givetvis. Vi som enligt konstens alla regler tagit till alla möjliga knep för att förlänga matens hållbarhet; saltat, rökt, torkat eller öst i sirap. Nu kan allt enkelt stoppas i en plastpåse som vakumförpackas med hjälp av ett randigt sugrör, återförsluts och slängs i frysen.

- Fantastisk funktion nr 2: som slakthandskar. Har ni tänkt på att de där avlånga påsarna som rostfrallan kommer i är perfekt formade till armarna? Därmed funkar de superbra som skydd för kläderna när pappa styckar kött. Träs smidigt över ärmarna.

- Tips! Små, snygga påsar är perfekta substitut till necessärer. Väger inget och är de genomskinliga hittar du åt lätt mascaran utan att tömma allt.

- Naturligtvis som packning. Vi har som bekant en viss tendens att jämt och ständigt röra på oss, därmed packar vi rätt ofta. Och packningen delas gärna in i mindre packningar fördelade i olika plastpåsar enligt ett okänt (och kanske oxå obefintligt), individuellt system. Lätt att hitta det man söker i ryggsäcken. Om man bara kommer ihåg vad som låg i vilken påse, förstås. I en riktigt traditionell packning knyts det dessutom fast minst en påse utanpå huvudpackningen. Detta av den naturliga anledningen att när allt packats ner så är det mer regel än undantag att några saker glömdes utanför, och dessa kan snabbt kastas i en påse på sidan om. Där hamnar dock lite allt möjligt och påsen i fråga hamnar utanför det organiserade systemet och det är därför man kan se folk tömma hela packningen letandes efter något som borde vara i en viss påse, men som sedan hittas i sidan-om-påsen. Det är en sport att packa. Målet är att rymma allt i en väska. Jag lyckas ofta. Stolt säger jag till min bror: "Kolla, en enda väska!" Och han blir galen när jag sedan tillägger: "Ja, plus den här påsen, då. Och den här och..." Bilen fylls till sprickgräns. (Skyller på arvet från mina föräldrar.) Killarna i bandet har oxå erfarit detta på turnésvängarna. Flera olika små påsar och väskor som ständigt åker in och ut ur bussen, tillsynes oöppnade. Men tro mig, jag har ett system, och man vet aldrig när man kan behöva något ur just den påsen.

Så återigen, solens och vindens folk i all ära. Men jag skulle vilja tillägga plastpåsens folk. Men som de naturmänniskor vi nu låtsas är, kom ihåg - när påsens innehåll ätits upp, använts eller tappats bort - diska påsen, häng på tork och fyll den igen.
Kramar helt i plast
Sofia

Foto: Peter Fredriksson

2007-03-09
Så var man inflyttad i Luleå. Och jag har redan fått en favorit i stan. Isen. Mitt i stan kan man ta sig ut på älven som skottas upp med banor till små öar och runt uddar. Hur praktiskt som helst om jag skulle gripas av vidd-abstinens. Men jag är ju knappast ensam om denna utflykts-/tillflyktsplats. På helgerna verkar hela Luleå bilda ett lämmeltåg på isen. Men det är bara trevligt. Jag har inte upplevt denna stad från denna härliga vintersida. Blev uppriktigt förvånad när jag ser att människorna faktiskt kan klä sig ordentligt med både gore tex och täckisar. Annars är det kirunaborna som har dominerat gore tex-trenden. Eller där är det väl ingen trend, utan snarare standard. Hursom, jag trivs i mitt hem. Hem. Gissa om jag gjort hemmasysslor- lagat mat, pysslat med inredning, installerat olika tekniska prylar (mindre lyckat ibland, man är ju ingen hacker precis..) och tvättat. Gissa om jag tvättat! Tvättmaskinen har gått i ett. Så oxå diskmaskinen. Bara för att jag har lyxen att ha dem. Förr förespråkade jag för den avslappnande terapin med handdisk. Jo tjena. Och så har jag arrangerat i mina garderober. Och arrangerat om. Jag riktigt suger på karamellen av att ha en egen lya. När jag tömde väskorna och kartongerna upptäckte jag till min förtjusning massa nya kläder! Linnen, klänningar, jeans, skor... Och snygga dessutom, helt i min smak. Sedan slog det mig att de inte alls var nya, utan de har bara varit nerpackade så länge att jag glömt bort att jag ägde dem. Hemska värld. När man reser omkring så blir det att samma trivsamma kläder tvättas och packas ner om och om igen. Så nu viker jag omsorgsfullt varenda plagg och lägger det andäktigt på en egen plats i garderoben. Där ska det få vila och känna att det faktiskt har en existens, tills jag lika andäktigt bär det. Tur att jag har tid med sånt här trams och småpyssel. Fram till nästa större spelning i april så har jag mest småprojekt. Inspelning av låtar till barncd:n, möten, planering av året och sånt.

Nu börjar det minsann lukta vår. Så i skrivande stund sitter jag på tåget norrut till Björklidens skidbackar. Trodde ni jag skulle sitta still bara för att jag är s k ledig, så hade ni bestämt fel. Eller lite rätt..jag har varit på ett och samma ställe en hel vecka (!) och "jobbat hemma" som de vuxna brukar säga. Nu passar jag på att göra en liten tripp för att testa telissvängarna, fick mersmak i Åre. Det ska bli riktigt skoj! Jag har anlitat samisk budservice med anledning av resan. I och med att jag inte hade skidorna på plats så var det bara att ringa pappa som fick leta reda på all nödvändig utrustning (plus lite mindre nödvändig sådan, när han ändå besväras), och komma med rubbet till tågstation för att slänga in det i vagnen när jag passerar. Det är ändå skonsamt. Det är ju pappa, så han är så pass nära och van. Men det är inte alls ovanligt att det skickas saker, djur, barn eller andra körkortslösa, kors och tvärs över Sápmi när man vet folk som är på vägarna. Det finns faktiskt ett speciellt forum för såna här turer på same.net där man skriver in körsträcka och tid så att folk vet om någon eller något ska med. Det händer titt som tätt att man fraktat kartonger, färsk fisk och hundvalpar mellan olika destinationer. Finns nog ingen budfirma som är så effektiv och frekvent som Samisk Budservice. Om bara Apple hade vetat om det när de skulle skicka min dator till Rävudden. Telefonisten: "Nja, det känner jag inte till..men jag kan enkelt sända den till närmaste affär. Jaså, den ligger 7 mil bort, jaha.."

2007-02-11
Håll nu i er, gott folk! Från och med idag har jag ett fast, dvs icke-medtagbart, hem. Ha!
Igår packade jag och mina underbara små föräldrar (underbara för att de alltid ställer upp, små för att jag är längre än de båda) alla mina pinaler i flyttlasset. Det gick snabbt. Ingen kan anklaga mig för att vara en prylgalning i alla fall. Det är inte värt att äga en massa ting när jag vet att det är jag som får kånka omkring på allt hela tiden. Nåja, vi fyllde nästan ett släp i alla fall. Vid det här laget är vi riktiga proffs på det här med att flyttpacka Jag vet inte hur många gånger vi fyllt volvon och släpet med mina eller brorsans saker för att köra dem några tiotal mil och sedan tömma allt, bära upp, fälla upp, spika upp, sätta upp. Och ge upp. Ett par månader senare. Då upprepas hela proceduren – ta ner, fälla ner, packa ner, bära ner… Pappa vet precis hur pianot ska stå för att rymma sängen bredvid, soffan inunder, bordet uppepå, stolarna emellan och tv:n inuti. Man skulle nästan kunna tro att det är en hobby vi gillar så starkt att vi bara måste göra det några gånger om året. Vid närmare eftertanke så kanske det är precis vad det är. Vi gillar att flytta! Det har vi gjort så länge jag kan minnas. Mellan Gällivare och Rävudden.

För er som mot förmodan inte känner till Rävudden så kan jag tala om att det är en ort - nej, en by..nja, låt oss kalla det ett ställe bara – vid Piteälven norr om Arjeplog. Det finns inte på kartan, förutom på riktigt detaljerade fjällkartor för ekosofer, så du hittar dit enligt följande: välj den smalaste grusvägen i kategorin Enskild väg. Inga blåvita vägskyltar alltså, antalet skyltar är förresten kraftigt reducerat på denna kostig. Det innebär valfri hastighet, men det är svårt att hålla högre än 70. Följ den vägen så långt du kan, genom glömda urskogar och mellan namnlösa vattendrag. Och när du tror att du kört på tok för långt eller hamnat helt galet fel - fortsätt! Efter ännu en timme eller två tar nämligen vägen äntligen slut, du når en återvändsgränd och där är det! Runt 15 hushåll utspridda längs en sjö, bredvid en skog, nedanför ett fjäll eller några. Inte märkvärdigare än naturen själv, men oerhört fridfullt (inte undra på, ingen hittar ju dit). Trots dess anspråkslöshet så rymmer denna plats bland annat ett bokförlag, en författare, en handfull musiker och inte mindre än tre sametingspolitiker- dessutom från tre vitt skilda partier. Men vi har det fridfullt ändå. För hit når inga titlar, inget larm, ingen linjetrafik, inga yttre omständigheter…hit når knappt bredaste mobiltäckningen i landet. Men viljan når hit. Annars skulle vår familj aldrig orka packa hela bilen och släpet full varenda sommar, höstslakt, jul, påsk, kristihimmel…

Grannarna på gatan i Gällivare känner nog till hela processen efter alla dessa år. Från tidig morgon springs det in och ut, saker packas in, det spänns på remmar, skidor, cyklar. Kommer ni ihåg packningssekvensen i filmen Sunes sommar? Just det. Sedan, fyra timmar efter utsatt avresetid, låses det omsorgsfullt och vi kör iväg med kraftigt baktungt ekipage. Det skulle inte förvåna mig om grannarna vi detta skede räknar sekunderna, för vi brukar inte hinna längre än till första gatukorsningen förrän någon utbrister sig ha glömt något och vi vänder om, springer in och ut några varv igen. Men väl framme i den ljuvligt dånande tystnaden, mittemellan himmel och jord, glömmer jag allt det och bara njuter. Äntligen i naturen, som jag hurtigt deklarerade som liten (försök tala om för en storstadsbo att Gällivare inte räknas som naturen/landet).

Ni må ju ana att det här med att packa och flytta, det är jag van. Det hör livet till. Så fast jag nu faktiskt har en riktigt trivsam bas jag kan kalla för mitt eget hem, som verkligen ligger bra mitt i stan Luleå men ändå vid vattnets vidd – jag som älskar kontraster - tro nu inte att jag kommer sitta här på en stol hela tiden, med stickningen i knät och ständigt stand-by med en färsk kaffetår att skvätta till alla som råkar ha omvägarna förbi. Nej, någon måste hålla flyttlederna uppe och jag offrar mig frivilligt. Så lika bra att ni sätter på kaffe redan nu. Man vet aldrig när, eller var, jag kikar förbi nästa gång. Same same as always.
Kram från Sofia

2007-02-10
Ok att vi är ett naturfolk som klarar av allt från att slakta en ren med en hand till att göra upp eld utan varken papper eller tändvätska (ja det är sant!). Vi ska klara av att gå tiotals mil helt utan Varma koppen och hitta hem från fjället utan varken ljus eller GPS. Vi ska klara av februari utan långkallingar (”vadå kallt, du är ju same, borde vara härdad&rdquo och klara av att spå morgondagens väder utan varken Tone eller Polman. Ok, ok, det hör väl till. Det mesta fixar vi väl. Men inte tusan klarar vi oss utan internet. Inget fiskenät i världen ger samma abstinens som det nät som spänner om hela jordklotet. Jag sköter många av mina mindre personliga kontakter via nätet och mailboxen fungerar som den mobila brevlåda jag prioriterat bort i min kappsäck. Plus alla andra fantastiska funktioner som detta nät medför, till sklllnad från fiskenätet, som mig veterligen enbart fyller en, om inte någon undanhållit något väldigt intressant för mg. Och det här med att vi lever i en stressfri tillvaro utan klockor. Jag erkänner insiktsfullt att jag inte bara är beroende av internet. Det ska gå snabbt också. Bredband ska det vara. Helst trådlöst.
Jag tror faktiskt att just samer är extra beroende av internet. Jamen, tänk själva, de flesta bor i glesbygd långt ifrån varandra och inte helt sällan bakom Telias vältäckande mobilrygg. Närmaste grannens lampa kanske syns vid klart väder och de ensamma timmarna i någon ensligt belägen koja kan vara många. Och är de inte ensamma så kanske det eviga sällskapet av en medelålders släkting av samma kön inte alltid är så upplyftande för en yngre renskötarupplaga. Nog tusan vore det schysst att kunna chatta med…vem som helst då.
Sedan är vi utspridda över fyra länder och vi vet alla att telefonräkningen skenar iväg när kontakten ska upprätthållas med en kusin (eller snarare med senaste marknadsflirten) på andra sidan gränsen. Och trots alla fantastiska bidrag - som man ständigt hör talas om att vi får men som jag aldrig sett röken av eller förstått med vilka som avses – så kan det bli dyrt i längden. Nog vore det schysst om man kunde ringa gratis med Skype då.
På tal om pengar så är även e-faktura, autogiro och allt vad det heter, som gjort för en modern nomad, med tanke på att kronofogden inte köper mina försök till bortförklaringar om hur räkningen kom av sig.
För att inte tala om möjligheten för alla egenföretagare, som utgör en stor del av den samiska befolkningen. Mycket bättre för affärerna att ha en snygg hemsida än en handskriven skylt längs inlandsvägen. Tro mig.
Tänk, den dagen jag kan fälla upp ibooken i lávvun vid kalvmärknngshagen för att surfa efter hur vädret är utanför (speciellt om det är jag som gjort elden som bara ryker in och reahpen, rökhålet, inte syns).
Solens och vindens folk. Visst. Om vinden för med sig airport, luftburet nätverk. Vore toppen för min laptop. Förlåt, sametop.

Sofia

2001-02-09
I vanlig ordning när jag dimper ner hemma hos mor och far så kliver jag in med förställningen om att jag är ledig. Ooo, vad skönt det ska bli, tänker jag, efter en ofta lång och intensiv period av kringflackande mellan olika jobb (låt oss för enkelheten kalla sånguppdrag och dylikt för jobb, trots att det enligt vissa inte kvalificeras som det -”jobb är synonymt med hårt kroppsarbete”, yeah, yeah..). Men ledig – ack, vad jag misstog mig. Eftersom föräldrahemmet fortfarande fungerar som min bas så går all min post hit. Det har den gjort de senaste, få se...24 åren, eftersom jag aldrig bott tillräckligt länge på ett och samma ställe för att hinna göra en adressändring. Och om jag gjort det så har brevbäraren inte hängt med i svängarna och mina brev har hamnat på villovägar, och det är minsann inte lätt att försöka förklara sitsen för kronofogden. Jag vet inte hur många som ringt och frågat om min adress, samma person gång på gång, och jag svarat (aningen less och kanske lite förnärmad) att det fortfarande är samma som när jag var 4 år. Lagom kul. Nåja, i en nomads liv har man inte en brevlåda på ryggen precis, inte något att prioritera bland de 20 max tillåtna kilona. Så vanligtvis eftersänds posten dit jag för tillfället befinner mig. Men senaste året har jag rört mig lite hastigare, så att farten av eftersändningen tett sig som stillastående (jag och Fantomen är sjätte kusiner på pappas sida). Därför har ett annat hyfsat väl fungerande system införts hos Jannoks, till fördel för både mig och min äldre bror. Han är nämligen också frilansare utan fast adress med sin gamla Saab som nattlogi/rastplats/skräpkorg. Vi delar dock inte samma bransch alls. Han är rendräng, skogsröjare och annat som faller under synonymen till jobb (en akademisk utbildning som civilingenjör är tydligen inte nämningsvärt som jobb). Postsystemet innebär att mina käre far - som sköter hemmet när alla andra inklusive mamma håller uppe flyttlederna – samlar vår post i en varsin mapp som sedan läggs på pianot i vardagsrummet för att erhållas när vi anmält vår ankomst. Vissa mänskliga brister kan förekomma. Det blev jag varse om när jag hittade en obetald räkning med tre tillhörande påminnelser underst i fel hög. Försök bortförklara det för kronofogden.
Så nu när jag kom hit är jag allt annat än ledig. Posthögen var enorm (ni vet, det är ju kontrolluppgiftstider, så mycket hoppar direkt över utan att passera läs). Därtill en massa missade telefonsamtal att ringa upp, såna som inte kollat almanackan och ringde mitt under brinnande marknadsvimmel. Sorry, ber om ursäkt att jag inte svarade. Dessutom har jag befunnit mig bortom internets utspridda nät och mailboxen var även den övertrasserad, stackarn. Så nu har jag att göra. Jag har plöjt igenom posthögen och mailbox 1 av 3. Nu ett djupt andetag och in i stimmet igen, så hörs vi senare! /Sofia

Typisk sameflicka i sin naturliga miljö. Foto: Patrick Trädgårdh

2007-02-08
Väl i hemhålan Gällivare, eller Gällka city som det heter i folkmun. Här råder riktig kyla, buolas. Kom hit sent igår kväll, bilen full med alla tänkbara utrustningar man kan tänkas behöva under ett par veckor månadsskiftet januari-februari i norra Sverige och de aktiviteter som då infaller. Så jag har att packa upp; skidutrustning (ja, telemark såklart), dunjacka, skaljacka, täckisar, varma skor av olika slag, ett dussin yllesockar, koltar (ja, pluralform, varav en helst ska vara sprillansny sydd natten mot fredag 2 feb). Till de sistnämnda hör sjalar, smycken, band, tofsar, strumpbyxor, underkjolar, bälten, säkerhetsnålar etc etc… Och eftersom Jokkmokks marknad inföll dessa veckor innehåller en väska även Det Stora Samekittet, dvs beaska (pälskolt, typ), bittut (bällingholkar), yllesjalar, mössor, nuttisar (bällingskor i olika färger), skoband, vantar, ylleunderställ… Där tilläggs också en väska med scenkläder som är så kallade samiskinspirerade, ett populärt ord som används allt mer frekvent i olika sammanhang, vare sig det handlar om maträtter, design, kläder, smycken, konst, byggnader, drycker, inredning, möbler, musik, hantverk…Ja, jag skulle vilja säga att allt verkar kunna kallas samiskinspirerat. För mig låter det ordet helt enkelt som att tillverkaren av föremålet i fråga inte är same, men valt samiska mönster eller former, dvs inspirerats av det samiska. Föremålet är då samiskinspirerat. Låter väl logiskt. Ordet har spridit sig enormt, används flitigt överallt och blivit riktigt inne, riktigt hett, skulle jag vilja påstå. Det har blivit så på, att samer själva benämner sina alster som samiskinspirerade! Och då undrar man ju, om till och med vi samer gör samiskinspirerade saker, vem gör då de samiska?

Vilken riktig kulturinjektion de senaste veckorna varit! Trots ett eget pressat schema har jag ändå prioriterat en del sevärdheter såsom konserter, konstutställningar, slöjd, silver, dans samt strosat omkring på själva Kulturens Hus, bara det! Och på Marknaden behöver man bara ta ett enda andetag så insuper man en lagom dos kultur för närmaste året. Med alla ovanstående attribut så ser man dessutom ut som ett vandrande kulturinslag. Ja, det är väl det man är, vid närmare eftertanke. Det kommer jag inte ifrån. Grejen med kolten är ju knappast att vara kulturell. Inte heller att bevara någon tradition. Och allra minst att visa upp sig som exotisk. Det sista har jag extremt svårt för. Jag beundrar alla er samiska turistföretagare, ni gör verkligen ett viktigt kanonjobb! Jag förstår att kolten gör att folk ser sig om, vill fråga massa saker (gärna också berätta om deras tid som värnpliktig i Boden, eller annat som även knyter dem till norr) och ta ett foto. Jag förstår det, trots att det inte är det roligaste jag vet. Men visst, så är det, bara bita ihop och hoppas att jag bidrar till den stora okunskapen som råder om samer. Ibland kan konversationerna bli riktigt trevliga. Men under särskilda tillfällen - som t ex Marknaden, där det rör sig mycket turister och folk utifrån - blir läget annorlunda. Då kan folk ploppa upp från ingenstans, ställa sig en meter från nyllet på en och bränna av en serie blixtrande foton - helt utan att fråga först, ta hänsyn till det man själv höll på med eller ens säga något efteråt. Det verkar som att vissa lämnar sitt folkvett någonstans på Arlanda flygplats och tror att Jokkmokks marknad är som Liseberg där allt som är synligt är ditplacerat för deras konsumtions skull. Ingenting är där helt naturligt, inte ens snön eller själva solen. Därför är även en koltklädd lappflicka ett förväntat inslag för turisterna, hon är säkert anställd av arrangörerna och helt ok att fota likt en apa i bur. Nej vet ni vad, att agera turistattraktion faller inte mig i smaken. I så fall skulle jag söka jobb som Lisebergskaninen.
Grejen med kolten är att bara vara. Ok, rättare sagt, att bara vara fin

2007-02-07
Ingen ro och ingen rast, byter packning i all hast. Har knappt hunnit vara hemma mellan fläng i Thailand, Kiruna, Luleå, Jokkmokk, Åre…men det är ju för mycket begärt. Speciellt med tanke på att jag inte har något hem, kan bli extra svårt då. Men så är jag van att leva senaste fem åren, flyttar runt omkring och blir lite lätt rastlös efter ett par månader på ett och samma ställe (ibland efter bara ett par timmar på samma plätt, men det är en annan historia). Vet inte vad det beror på, om det kanske är någon uråldrig nomadådra som gör sig påmind och drar i senor och märg. Till skillnad mot morfar o co som traskade runt med ackjor, kåtastänger och allehanda bråten mellan väglösa land i skog och fjäll, i tempot av ett gäng slöa, kastrerade, halvroade renkillar – även kallade härkar – så har rajden bytts mot betydligt effektivare flygplan, där till och med incheckningen ska ske så snabbt som möjligt, gärna hemifrån via nätet redan innan man ens hunnit gått på morgontoan. Själva ackjan är ju lite otymplig och väger ju säkert de max tillåtna 20 kilona bara den, så en okrossbar titanresväska på hjul får rymma kolten och alla atiraljer. Istället för lávvun, tältkåtan, som bostad ett par nätter vid lämplig anhalt, så fungerar hotellkedjorna världen över som hyfsat kompletta substitut. Dock når room servicen på Sheraton inte riktigt upp till köksplatsen boassu bakom eldstaden, där det alltid finns uppdukat torrkött och gáhkku av en dominant bullmamma, vars motto lyder: ”Ät! Man vet aldrig när det bjuds mat nästa gång” (vilket är precis vad man vet då det aldrig hinner gå mer än en timme innan det sticks mat eller fika under näsan nästa gång). För att inte tala om den oslagbara känslan av att vakna till det sprakande ljudet av brinnande näver när någon annan masat sig ur den varma rákkasbädden för att göra upp eld och sätta på kaffe. Där kan satinlakanen och alla dignande frukostbufféer slänga sig i väggen. Men men, lite får man tåla på flyttlederna, sänka kraven aningen och svälja det faktum att man måste bo på dekorativt inredda ställen där folk kommer och städar, bäddar sängen och servar mat i tid och otid. Jag har i alla fall ofta med mig en egen liten renskock att hålla ordning på, nämligen bandet. De kan lätt bli lite disorienterade och irra omkring likt strörenar på Burmavägen, när jag släpar med dem på olika jippon. (Grejen är att jag själv också är en strören allt som oftast, men säg inget till dem, då faller deras bild av mig som målmedveten ledarren.) Men märk väl, de faller absolut inte under ovanstående definition av härk.
Men snart ska jag ha ett hem. Alla som känner mig skrattar när jag talar om för dem att jag flyttar in i min lägenhet i Luleå till helgen. De menar att jag sagt så hela hösten och vintern. Jo jo, men nu ska det ske. Sofia ska bli stor och få ett hem. Wow. Jag förstår dem som inte tror det, för jag tror det inte heller förrän jag ser det. Tanken är i alla fall att jag ska flytta allt pick och pack som jag äger (vilket ryms i ett utrymme av en viss mintgrön golfs storlek), inte bara kappsäcken, samt inskaffa lite nya ting på Kamprads butik i Haparanda. Det är tanken. Får se hur länge jag stannar. Jag anar dock att jag kommer åka omkring rätt mycket ändå. Så jag säger som Áilluhas, Nils Aslak Valkeapää, skrev: Mitt hem är i mitt hjärta och det bär jag alltid med mig. Mu ruoktu lea mu váimmus ja dat johtá mu mielde. Nomad nu som då. Same same, but different. /Sofia

2007-02-06
Tack, tack. Idag är det samernas nationaldag. Och jag är uppe i ottan av anledning av denna högtidsdag. Jag befinner mig i hipade Åre där VM-tävlingarna förhoppningsvis börjar idag om vädret blir som lovat. Det finns ju sämre ställen att fira samelandet än detta vykortsställe. Här ska firas! Jag kommer skråla nationalsången hela dagen lång med fötterna väl förankrade i ett par telisskidor, nedsusande (läs panikartat störtande i ringrostig plogstil) i backen med min gode vän och pianist Peter. Men ska låtsas göra lite nytta också. Sedan kan man diskutera om sång faller under kategorin nytta. Jag vet att det råder delade meningar om det mellan min bror och mig. Dagen inleds med en morgonjojk i Nyhetsmorgon TV 4 som sänder härifrån. Hur bra nu det kan låta klockan åtta på morgonen. Sedan är jag ledig ända till kvällen. Då blir det högtidligt firande. God mat, tal av sametingets president Lars Anders Baer, nationalsång, jojk… Min session infaller vid halv nio för alla som orkar lyssna. Mellan dessa punkter ska jag hinna kuta till kyrkan och även dra nationalsången där. Så det är bara hoppas att jag kommer ihåg verserna nu. Annars ligger jag brunt till. Men borde vara lugnt. Den sitter ju i märgen sedan sameskoltiden. Evenemangen håller till i storlávvuna som går under Sami Village där slöjd, böcker och musik samsas med informationscenter, eldar och jättegod mat i jättemysig inredning och stämning. Vi satt där ett bra tag igår och märkte snabbt att det var festivalområdets mest besökta och populäraste hak. Säkert då det är som en oas - eller rättare sagt som en mysig glödbädd med sina duoljisar (renhudar), trämöbler, eldstäder och konsverk - i kontrast till de andra tälten i nordisk, clean design med spotlights och vit trendvarning. Oj, känner hur jag helt plötsligt förvandlades till en recensent i någon tidning för medelålders. Hujaligen. Nej, nu blir det stadig frulle och massa kaffe om jag ska orka med att fira så här rejält. Sámi eanan sámiide. Kan man ju drömma om i alla fall. Grattis igen.

Nervös Jannok i "samiskinspirerad" outfit, på språng mot releasescenen i Jokkmokk. Foto: Patrick Trädgårdh

2007-02-05
Idag är det måndagen efter Årets höjdpunkt, nämligen Jokkmokks marknad, och det innebär givetvis ett stort och tomt hål. Gigantiskt tomt. Marknaden är en så himla färgsprakande intensiv festival, så att en sån här enkelt grå måndag efteråt blir en tydlig kontrast som känns. Igår var jag glad att jag inte var Jokkmokksbo och kunde fly brottsplatsen illa kvickt, och slippa se byns dystra förvandling till spökstad.

I år var marknaden extra speciell för min del, eftersom jag släppte min cd White/Ceaskat och höll ett par konserter med bandet. Jag hade fantastiskt skoj och det delade jag med släkt och vänner. Och det är ju precis det marknaden är för mig; släkt och vänner. Tyvärr blev det mindre av den varan för min del, då det blev extra speciellt mycket jobb. Hann bara med en ynka svängom på samedansen och inte ett hekto marknadsgodis. Men lika glad är jag för det för jag har nog många härliga karameller att suga på från årets marknad.

Nu är det måndag och ingen marknadskoma är tillåten. Jag sätter mig på ett flyg till Åre - tjoho! Skidorna är med för ska minsann se till att backen håller för min idol Anja och de andra grymma skidisarna inför VM. Under armen tar jag med min pianist Peter Tikkanen för han kan vara bra att ha. Speciellt då jag även ska dra en och annan jojk i Åres Sami Village imorgon. Det blir nog även nationalsång med blicken mot den flaggade, fyrfärgade flaggan. För imorgon är det 6:e februari och vår nationaldag (lugn, du har inte blivit förvirrad, och inte jag heller, då jag menar samernas nationaldag). Det ska firas med pompa och ståt! Hej så länge! Kram Sofia

Sa ba dee kaa! (Fri stavning vid saknad av thaibokstäver på ibooken...) Åter hemma i nordens skönhet och vintern efter tre himmelskt ljuvliga veckor kring Thailands västkust. Trodde aldrig det var möjligt för mig att koppla av så fullkomligt och bara njuta av nuet vilket innebar sköna simtag i turkost vatten, mjölfina sandstränder omgivna av dramatiska klippor, favoritmat varje dag, fräscha banana shakes, möten med coola världsmedborgare, camping i djungeldunge under bar himmel i en hängmatta, rogivande monoton kajakpaddling...ja, jag kan fortsätta bra länge till. Livet ter sig så enkelt där borta, man går omkring och ler jämt och trots mindre trevliga upplevelser som bedbugs - små kackerlackskusiner som kryper i lakanen och biter så man får stora, ihärdigt kliande bölder över hela kroppen - eller den som ett brev på posten självklara magåkomman "Min tarmflora reagerar visst oxå på thaikryddad föda", så fortsätter man bara att le. Rofyllt leende... Och jag fortsätter att le. Av annan mer energisk sort nu. Landade från +35 grader till isande snöstorm för några dagar sen bara, och nu är det fullt ös. Ibland får man äta upp sina uttalanden som "jag älskar att leva i kontrast!".Jag har redan avverkat fyra gig och thaitempot höll i sig även i vissa låtar, så att jag blev vänligt men bestämt tillsagd av min trummis. Nu stundar Årets höjdpunkt, Marknaden i Jokkmokk. Detta år extra speciellt för mig då jag har skivrelease- spännande och fantastiskt skoj! Och ett pressat tidsschema. Man är helt klart i fel bransch för att hinna handla senaste silvret, köpa sockar (som alla talar så varmt om, men som jag än inte hunnit haja grejen med, måste ju finnas mer kreativa saker att lägga sina pengar på under denna festliga festival) eller gå på vernissage under marknanden. Nåväl, jag är dock väldigt nöjd med min egen situation. Huvudsaken är att jag fotsätter le. Marknaden är ju här. Så nu blir det mer vitt, white, ceaskat. Inte i sandform dock utan som det gnistrande täcke som skyddande vilar landet nu. I skrivande stund är det behagliga -19 grader här i Gällivare, och jag ser fram emot de givna -30 till helgens Jokkmokk.

Jag har njutit av ett underbart firande av jul och nyår med ett gäng kusiner i fridfulla Rävudden. Här på bilden är det jag och lillkusin Elle som tar en fikapaus under en gran. Har åkt skidor, bastat, ätit oförskämt gott, tittat på månen, sett snöflingor dala och framför allt skrattat mycket. Men jag har även gjort det sista som återstår inför nya skivan - omslaget är hos tryckeriet, mastering nu i dagarna, releasen planerad. Klart och betatt! (som vår idol pitepojken Patrik i P3's Mammas nya kille skulle sagt) Så därför har jag nu packat ryggan med så lite så möjligt, för nu drar jag till Thailand i veckorna tre. Här ska odlas fräknar och solbränna inför Marknaden med stort M i Jokkmok. Dimper ner lagom till första konserten. Ska bli sköööönt! Så tills dess, njut av att ljuset nu kommer tillbaka till oss och GOD FORTSÄTTNING! Kram Sofia

Skönt att vila själen hemma hos mor & far i Gällivare... Lugna promenader, tända ljus, korsord, mammas bullar och allmänt julmys... Som det sanna julfreak jag är passar det mig alldeles utmärkt. Nu går sjunde versionen av Helga natt runt på ipoden (det är ju ändå bara jul en gång om året).

Lär mig hur denna site funkar egentligen...

Hej, nu bloggar jag! Read More...