Foto: Nils Josef Labba
Jaha. Så dags Marknaden igen. Jokkmokks marknad. Denna folkfest som tycks skruva till en och annan nordbo. Det är lustigt hur denna gammalmodiga företeelse påverkar oss. Marknad. Ordet låter knappast särskilt uppeggande, tilldragande eller ens nära på sensationellt. Det låter snarare aningen förlegat. Ändå förbereds det ut till fingerspetsarna. Under helgen har jag betraktat hur folk förbereder sig inför det stundande koltkalaset. Någon sitter hukad över bordet och knyter nysjalen som om det gällde brinnande livet. En annan kämpar med att göra klart de sista slöjdalstrerna som ska säljas eller ställas ut - såklart i sista minuten (oxå ett genetiskt samiskt kännetecken- eller är det bara min släkt..?). En tredje försöker efter bästa förmåga logisticera alla sovmadrasser som ska spridas ut över varje fri golvyta, samtidigt som hårtoningen torkar in i hennes hår Ojoj...

Själv är jag en skamfläck i jämförelse. Jag har knappast knutit nån ny sjal. Den från somras får duga, ingen har ju sett den i vinterbelysning, resonerar jag. Och nån ny kolt kommer förstås inte på tal då. Säljer ingen slöjd tack o lov, och lika bra det. Jag skulle nog snarare få betala någon dyrt för att denne skulle ta emot mina alster (om de inte tillhör min stackars familj som titt som tätt får egenhändigt gjorda presenter). Och inget ansvar över boende har jag heller, då jag inhyr mig i nån annans villa eller hos mån kusin.

Men, ska erkännas, jag har nyss varit hos frissan - man måste ju vara fin i håret. Och har ägnat en hel del tid åt att kolla att allt är klart inför fredagskonserten. Vanligtvis tar jag gig med en klackspark, men Markan är speciell. Lite extra. Förväntan är på topp och det pirrar som lite extra i tarmfickorna. Lite magi, liksom. I like.
Jag och mina bandbröder har dessutom inte spelat på ett par månader, så vi är råpeppade för att jamma loss. Så de stackarna som ska gå på min konsert, ta med termos! Det kan bli en lååång konsert, då vi lider av spelabstinens. Skämtåsido.

Kram på nationaldan!

Sofia