Påsfolket
2007/Mar/07 15:52
2007-03-27
På
tåget
mellan Gällivare
och Luleå
Idag hörde jag på radion hur de tog upp tecken som tyder på att man blir vuxen. Till exempel att man lyssnar på P1, kliver upp tidigt för att se nyhetsmorgon eller diskar med förkläde. Trots att jag inte fasar över min ålder utan faktsikt gläds åt att jag samlar på mig massa livserfarenhet, så kände jag väl inte igen mig i alla vuxentendenser som togs upp (jag kan exv mycket väl tänka mig en bulle före maten) men en hel del stämde in (jag frös in färdiglagad mat för första gången i fredags och nyhetsmorgon är mitt favvoprogram). Det tyder väl på att jag är en ung kvinna i 25-årsåldern, skulle jag tro. En sak som slår mig titt som tätt är hur jag, ju äldre jag blir, tar efter vanor och värderingar från mina föräldrar. Helt automatiskt utan att tänka mig för. Som tonåring, då mamma och pappa inte kändes vrålhippa, var det precis tvärtom. Som 13-åring tyckte jag mamma var riktigt töntig när hon drog upp luvan högt upp på hjässan och gick med sin vita panna i vädret, medvetet riktad mot vårsolen för att "få lite färg". Senast idag fann jag mig själv göra precis samma grej för att, just precis, få lite färg. När jag stod och diskade häromdagen kom jag på mig själv med att även diska plastpåsarna och hänga dem på tork. Precis som hemma. Förr slängde jag dem direkt. Men har nu kommit på bättre och miljövänligare tankar. Det är onekligen något visst med samer och plastpåsar. Ingen hyser nog den förkärlek som vi gör till denna smarta, tåliga och mångsidiga uppfinning. Användsområdena är oändliga.
- Som förvaring givetvis. Vi som enligt konstens alla regler tagit till alla möjliga knep för att förlänga matens hållbarhet; saltat, rökt, torkat eller öst i sirap. Nu kan allt enkelt stoppas i en plastpåse som vakumförpackas med hjälp av ett randigt sugrör, återförsluts och slängs i frysen.
- Fantastisk funktion nr 2: som slakthandskar. Har ni tänkt på att de där avlånga påsarna som rostfrallan kommer i är perfekt formade till armarna? Därmed funkar de superbra som skydd för kläderna när pappa styckar kött. Träs smidigt över ärmarna.
- Tips! Små, snygga påsar är perfekta substitut till necessärer. Väger inget och är de genomskinliga hittar du åt lätt mascaran utan att tömma allt.
- Naturligtvis som packning. Vi har som bekant en viss tendens att jämt och ständigt röra på oss, därmed packar vi rätt ofta. Och packningen delas gärna in i mindre packningar fördelade i olika plastpåsar enligt ett okänt (och kanske oxå obefintligt), individuellt system. Lätt att hitta det man söker i ryggsäcken. Om man bara kommer ihåg vad som låg i vilken påse, förstås. I en riktigt traditionell packning knyts det dessutom fast minst en påse utanpå huvudpackningen. Detta av den naturliga anledningen att när allt packats ner så är det mer regel än undantag att några saker glömdes utanför, och dessa kan snabbt kastas i en påse på sidan om. Där hamnar dock lite allt möjligt och påsen i fråga hamnar utanför det organiserade systemet och det är därför man kan se folk tömma hela packningen letandes efter något som borde vara i en viss påse, men som sedan hittas i sidan-om-påsen. Det är en sport att packa. Målet är att rymma allt i en väska. Jag lyckas ofta. Stolt säger jag till min bror: "Kolla, en enda väska!" Och han blir galen när jag sedan tillägger: "Ja, plus den här påsen, då. Och den här och..." Bilen fylls till sprickgräns. (Skyller på arvet från mina föräldrar.) Killarna i bandet har oxå erfarit detta på turnésvängarna. Flera olika små påsar och väskor som ständigt åker in och ut ur bussen, tillsynes oöppnade. Men tro mig, jag har ett system, och man vet aldrig när man kan behöva något ur just den påsen.
Så återigen, solens och vindens folk i all ära. Men jag skulle vilja tillägga plastpåsens folk. Men som de naturmänniskor vi nu låtsas är, kom ihåg - när påsens innehåll ätits upp, använts eller tappats bort - diska påsen, häng på tork och fyll den igen.
Kramar helt i plast
Sofia
Idag hörde jag på radion hur de tog upp tecken som tyder på att man blir vuxen. Till exempel att man lyssnar på P1, kliver upp tidigt för att se nyhetsmorgon eller diskar med förkläde. Trots att jag inte fasar över min ålder utan faktsikt gläds åt att jag samlar på mig massa livserfarenhet, så kände jag väl inte igen mig i alla vuxentendenser som togs upp (jag kan exv mycket väl tänka mig en bulle före maten) men en hel del stämde in (jag frös in färdiglagad mat för första gången i fredags och nyhetsmorgon är mitt favvoprogram). Det tyder väl på att jag är en ung kvinna i 25-årsåldern, skulle jag tro. En sak som slår mig titt som tätt är hur jag, ju äldre jag blir, tar efter vanor och värderingar från mina föräldrar. Helt automatiskt utan att tänka mig för. Som tonåring, då mamma och pappa inte kändes vrålhippa, var det precis tvärtom. Som 13-åring tyckte jag mamma var riktigt töntig när hon drog upp luvan högt upp på hjässan och gick med sin vita panna i vädret, medvetet riktad mot vårsolen för att "få lite färg". Senast idag fann jag mig själv göra precis samma grej för att, just precis, få lite färg. När jag stod och diskade häromdagen kom jag på mig själv med att även diska plastpåsarna och hänga dem på tork. Precis som hemma. Förr slängde jag dem direkt. Men har nu kommit på bättre och miljövänligare tankar. Det är onekligen något visst med samer och plastpåsar. Ingen hyser nog den förkärlek som vi gör till denna smarta, tåliga och mångsidiga uppfinning. Användsområdena är oändliga.
- Som förvaring givetvis. Vi som enligt konstens alla regler tagit till alla möjliga knep för att förlänga matens hållbarhet; saltat, rökt, torkat eller öst i sirap. Nu kan allt enkelt stoppas i en plastpåse som vakumförpackas med hjälp av ett randigt sugrör, återförsluts och slängs i frysen.
- Fantastisk funktion nr 2: som slakthandskar. Har ni tänkt på att de där avlånga påsarna som rostfrallan kommer i är perfekt formade till armarna? Därmed funkar de superbra som skydd för kläderna när pappa styckar kött. Träs smidigt över ärmarna.
- Tips! Små, snygga påsar är perfekta substitut till necessärer. Väger inget och är de genomskinliga hittar du åt lätt mascaran utan att tömma allt.
- Naturligtvis som packning. Vi har som bekant en viss tendens att jämt och ständigt röra på oss, därmed packar vi rätt ofta. Och packningen delas gärna in i mindre packningar fördelade i olika plastpåsar enligt ett okänt (och kanske oxå obefintligt), individuellt system. Lätt att hitta det man söker i ryggsäcken. Om man bara kommer ihåg vad som låg i vilken påse, förstås. I en riktigt traditionell packning knyts det dessutom fast minst en påse utanpå huvudpackningen. Detta av den naturliga anledningen att när allt packats ner så är det mer regel än undantag att några saker glömdes utanför, och dessa kan snabbt kastas i en påse på sidan om. Där hamnar dock lite allt möjligt och påsen i fråga hamnar utanför det organiserade systemet och det är därför man kan se folk tömma hela packningen letandes efter något som borde vara i en viss påse, men som sedan hittas i sidan-om-påsen. Det är en sport att packa. Målet är att rymma allt i en väska. Jag lyckas ofta. Stolt säger jag till min bror: "Kolla, en enda väska!" Och han blir galen när jag sedan tillägger: "Ja, plus den här påsen, då. Och den här och..." Bilen fylls till sprickgräns. (Skyller på arvet från mina föräldrar.) Killarna i bandet har oxå erfarit detta på turnésvängarna. Flera olika små påsar och väskor som ständigt åker in och ut ur bussen, tillsynes oöppnade. Men tro mig, jag har ett system, och man vet aldrig när man kan behöva något ur just den påsen.
Så återigen, solens och vindens folk i all ära. Men jag skulle vilja tillägga plastpåsens folk. Men som de naturmänniskor vi nu låtsas är, kom ihåg - när påsens innehåll ätits upp, använts eller tappats bort - diska påsen, häng på tork och fyll den igen.
Kramar helt i plast
Sofia
|